Orden död, dunkel, mörker, skugga, de finns inte längre. Ja, de finns naturligtvis därför att de har funnits, men inte på något annat sätt. De har till slut angripit sig själva. Till slut finns inte. Slutet säger inget. Min kropp angriper sig själv, det är ett känt faktum. Mitt språk angriper sig självt, tills det bara återstår ruinstäder. Ruin, det finns ett tag till. Det skymmer i mitt så kallade inre, tänker jag. Min väg är ljus.